Tid.

Den ständiga bristen, den ständiga önskan om mer, den ständiga tävlingen mot, den ständiga pressen på att hinna mer på mindre.. det är tiden jag pratar om.
Tiden som aldrig räcker till, tiden som ständigt minskar, tiden som ständigt stressar sönder ens vardag, helg och tiden däremellan.

Jag vet inte hur många gånger varje vecka jag hör orden: "åh, om jag bara hade tid", "jag har inte tid", "tiden räcker inte till", "tänk vad tiden springer iväg", "oj vad fort tiden går"
Var det verkligen såhär förr? Att tiden konstant var samtalsämnet, att stressen var så total, att tidsbristen stressade sönder varenda människa?
För så verkar det vara nu..

Måste, borde, vill och önskar.. allt detta ska rymmas inom 24 timmar, det gör det aldrig!

Jag längtar efter tid... tid som står stilla..tid utan press..tid utan slut..tid utan stress..tid utan tävling..tid utan tid..

Samtidigt säger Gud att om vi prioriterar Honom så ska vi få tid till allt det som Han vill att vi ska göra..och det är väl så.. vi har fått tid av Gud, att göra det Han vill att vi ska göra..och den tiden ska räcka till..men, sen kommer våra viljor och våra måsten in..och då finns inte tillräckligt med tid längre..

Hur får man ihop livet egentligen? Med alla måsten, med alla borden, med alla önskningar, med alla viljor, med alla behov, med arbete och vila?