Längtar så efter min familj! Längtar efter att få krama om dem, mysa, busa och prata..att vara så avslappnad som man bara kan vara med dem man har växt upp tillsammans med, fisa utan att nån bryr sig, rapa vid matbordet, nypa varandra i armen, gråta om man vill, skratta åt dåliga skämt, dra egna påhittade dåliga skämt, diskutera saker och veta att man alltid är älskad..
Underbart! Jag älskar min familj!
Funderar ofta på det där med familj nu när jag bor själv såhär.. särskilt under adventmornarna, söndagarna när man ska tända ljus tillsammans och äta familjefrukosten..nu struntar jag i frukosten och tänder ljuset med min församling i stället..för jag tycker det är så tråkigt att göra det själv!
Äta frukost själv, laga mat själv, äta mat själv, städa själv, sitta i soffan själv..
Allt i livet blir annorlunda när man bor själv och inte kan välja sina stunder när man ska vara själv utan man alltid är själv.
När jag bodde hemma var det bara skönt att vara själv ibland, men då visste man också att det kom hem folk efter ett tag, här är det inte så.. här är jag själv. Punkt.
Jag otrivs inte, jag tycker om mitt liv, jag är glad över min lägenhet, tacksam över mitt liv, fantastiskt glad över mina vänner och de människor jag träffar här. Jag känner mig sällan ensam. Jag har det bästa jobbet jag nånsin kunnat drömma om och jag njuter verkligen!
Samtidigt finns längtan där, efter någon att dela allt detta med, jag vet att den dagen kommer! Och under tiden kommer jag njuta av tiden jag har nu, njuta av att längta, vänta och drömma..
Ta vara på tiden, lära mig saker som att laga mat och greja så jag är förbered för att ta hand om min egna familj som förhoppningsvis kommer en dag.. och när min egna blivande familj kommer längtar jag efter att vi ska få känna oss så avslappnade med varandra att vi fiser, rapar, skrattar, gråter, diskuterar, drömmer, busar och myser så avslappnade som man bara är med sin egen familj..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar